Fis.

Everytime I look back, I get scared.

Jag hänger inte med nu igen.
Jag sitter här och kollar på Skins, känner nog igen mig för mycket.
Sitter och pratar med människor och försöker förstå dom, men misslyckas.
Gång på gång flyr orden mig.
Gång på gång blir jag trött.
Gång på gång blir jag ledsen.

Jag känner ingenting.
Jag får ont i min mage när jag säger så.
Men jag känner ingenting.
Jag blir illamående av att tänka så.
Ändå så känner jag ingenting!
Jag blir arg, ledsen, får ångest, panik.
Rädda mig, hjälp mig, håll om mig, släpp mig aldrig!
Finns där för mig, gå aldrig ifrån mig.
Lämna mig ensam ett tag.
Låt mig få andas ifred.
Låt mig få gå in i mig själv och tänka.
Jag kommer till dig när det är över.
När jag behöver dig.
Jag behöver dig jämt.
Hela tiden måste jag veta att du är kvar.
Du är kvar, du håller om mig, du lämnar mig inte i fred.
Även när jag ber om det så vet du att jag behöver dig.
Alltid.
Jag andas djupare, känner dig tätt intill.
Då håller om mig.
Jag är trygg hos dig.
I din famn blir jag liten.
Jag somnar snart.
Du låter mig sova, ställer klockan.
Vi ska upp snart igen.



Du finns alltid där.